Boktjuven
Diskussion mellan Elin, Maja och Torun
Vilka är huvudkaraktärerna?
Det finns många nyckelpersoner i boktjuven, makarna Huberman, den judiske slagskämpen Max, Rudy och Döden men berättelsen kretsar i huvudsak kring nioårige Liesel Meminger som i början av 1939 åker med sin mamma och lillebror till München för att placeras i ett fosterhem. Under resan dör Liesels lillebror i en svår hostattack och de måste avbryta resan för att begrava brodern i en stad som Liesel senare inte kommer ihåg namnet på. Under begravningsceremonin tappar dödgrävarens lärling en bok. En bok som Liesel plockar upp och på så vis börjar hon sin karriär som boktjuv.
Liesel delar många personlighetsdrag med andra klassiska barnbokskaraktärer. Tom Sawyer, Ronja Rövardotter och Lyra Belacqua är bara några exempel. Precis som dessa karaktärer är Liesel naiv, nyfiken och äventyrlig. Med andra ord är hon till att börja med en väldigt typisk barnkaraktär. När Liesel börjar skolan får hon problem, hon kan inte läsa och blir därför retad av de andra barnen och eftersom hon inte är rädd att säga ifrån hamnar hon i slagsmål. Slagsmålen stärker dock Liesels person ännu mer, genom dem och sin egen kvickhet kämpar hon till sig respekt även från äldre barn. Trots det är hon en trogen vän och väldigt mån om att bli förlåten av dem som hon gjort orätt.
Broderns död är något som påverkat Liesel mycket och hon återkommer till det flera gånger i berättelsen. Hon kopplar boken som hon stal från dödgrävarlärlingen på kyrkogården väldigt starkt till brodern och det är hennes längtan att läsa just den boken som leder till att hon lär sig läsa.
Redan tidigt av berättelsen har Liesel en stark uppfattning om sina egna åsikter och vad hon själv anser är rätt och fel. Vilket ytterligare är ett drag som hon delar med till exempel Ronja. Det är Liesel själv som räknar ut att moderns underliga försvinnande måste bero på Führern och det ord hon ofta hört när man talat om hennes far: Kommunist. Ett starkt personligt hat mot Hitler och Nazisterna börjar då växa inom henne och hon säger själv, trots att hon vet att det är farligt, att hon hatar Führern.
Hans och Rosa Huberman blir Liesels fosterföräldrar när hon kommer till den lilla byn Molching. De är bosatta på Himmel Straße i den fattigaste delen av byn och har redan två vuxna barn. Rosa och Hans är i allt varandras motsatser. Rosa är en bastant och hårdhudad kvinna som man inte ger sig på i första taget. Hon är känd i Molching för sitt grova språk och hon är nästan alltid arg. Rosa arbetar som tvätterska och gillar att klaga på de finare familjerna som hon tvättar åt. Även om Rosa i början av boken ger ett väldigt osympatiskt intryck växer hon ändå för läsaren. Visst kanske det kan bero på att händelserna som utspelas förändrar Fru Huberman men läsaren kommer också närmare inpå henne och får mer förståelse för hennes beteende. Hon visar sig vara en mycket trogen kvinna och rättfärdigare än de flesta. Trots hårda ord och slag älskar Rosa Huberman sin fosterdotter vilket framgår mer och mer under berättelsen gång.
Hans Huberman är tillskillnad från sin fru mycket lugn och fylld med ödmjukhet. Han blir en mycket trygg fadersfigur för Liesel och det är han som lär henne att läsa. Hans är en allt igenom snäll man, något som syns i hans snälla silverögon. Han är en man som står för sitt ord och han har svårt att acceptera Hitlers tankar om att människor skulle ha olika värden. Hans är en av de få tyskar som är antinazist men han är väldigt försiktig med att uttala sina åsikter högt. Trots att Hans inte har någon vidare hög utbildning är han ändå mycket påhittig och smart. Han arbetar som målare men försörjer också familjen genom att spela dragspel på krogar. Ett dragspel som han fått av en jude som räddat hans liv, något som Hans får chans att åtgärda senare i boken när han uppvisar stort mod och gömmer samme judes son, Max.
Max Vandenburg var son till hans Hubermans kamrat som räddade livet på honom under första världskriget. Max är en judisk slagskämpe som precis som Liesel älskar slagsmål. Han växte upp i Stuttgart och tack vare en tysk vän lyckades han hålla sig gömd när tyskarna kom för att hämta hans familj. När han först gömmer sig hos Hubermans har han mycket mardrömmar, något som gör att han knyter an till Liesel eftersom hon också drömmer om sin brors död. Flera likheter mellan Max och Liesel kommer fram i sinom tid. Båda har förlorat sina familjer på grund av Hitlers framfart och båda när ett personligt hat mot denne man.
Max bär på många skuldkänslor för att han utsätter familjen Huberman för fara genom att gömma sig i deras källare. Men trots det är hans överlevnadsinstinkter starkare vilket ytterligare ger honom skuldkänslor om att han är egoistisk. I källaren blir Max frustrerad och uttråkad, han längtar efter ljuset att vara instängd gör honom sjuk. Vänskapen med Liesel blir hans räddning och de båda kommer mycket nära varandra. Så småningom skriver Max två böcker till Liesel. Båda böckerna handlar om vänskap och om Führern. I slutet av boken ser Liesel och Max på varandra nästan som syskon, de hör ihop och älskar varandra som syskon.
Rudy Steiner bor i huset bredvid Liesel och blir hennes bästa vän. Rudy är uppkäftig, intelligent och hopplöst förälskad i Liesel. Han avgudar henne precis som hon avgudar honom. Tillsammans ger de sig ut på rövar tåg med ett gäng av äldre barm som pallar äpplen från lokala bönder. Rudy har precis som Liesel bestämda åsikter om vad som är rätt och fel men tillskillnad från henne har han svårare att hålla tyst om sina åsikter vilket gör att han hamnar i problem.
Rudy är inte antinazist på samma sätt som Liesel och Hans Huberman men han blir upprörd när judarna går igenom byn och han trivs inte i Hitlerjugend. Så även om han inte tar ställning på samma tydliga sätt som Liesel så märks det att han hyser ett förakt mot nazisterna. Rudy är också, precis som Liesel, en typisk ”barnkaraktär”. Han är godhjärtad och modig och han tål inte att bli nervärderad av andra.
Berättaren till historian är döden. Även om allt berättas med Liesels ord, som hon skrivit ner i en bok som döden senare fick tag på, kommer döden själv med egna inlägg om situationen i övriga Europa utanför Molching. Han pratar också mycket om sig själv och man får nästan känslan av att han är en riktigt trevlig figur. Döden framställer sig själv som mycket mänsklig och sympatisk. Han gillar inte sitt jobb men han är en slav och måste fortsätta eftersom det inte finns någon annan som kan göra jobbet. Döden pratar också mycket om hur människorna ser honom eller hur de fruktar honom. Han skämtar med största allvar om hur Hitler gav honom massor av jobb under de åren, om hur mycket han fick resa fram och tillbaka för att hämta själar.
Under hela berättelsen är döden mycket personlig samtidigt som han ändå känns lite anonym. Han framställer sig själv som sympatisk samtidigt som han understryker hur skoningslöst rättvis han är. Ändå tar han genom berättelsen ofta ställning, särskilt när det gäller människor. Döden är en minst sagt fascinerande karaktär och hanns både avstånd och närhet till de andra karaktärerna gör berättandet mer intressant. Dödens närvaro i boken understryker ännu mer hur mycket död det fanns i Europa under den tiden, något som man som läsare annars lätt glömmer när Liesel och Rudy leker i sin skyddade stad.
Vilken miljö utspelar sig berättelsen i?
I stort sett hela boken utspelar sig i den lilla staden Molching utanför München i Tyskland åren 1939-1945. I huvudsak rör sig Liesel och hennes vänner i den fattigaste delen av staden där de bor och går i skola. Det är inte överdrivet många miljöbeskrivningar i boken men stämningen sätts ändå bra bland annat genom användandet av tyska ord i texten. Då och då kommer döden in och beskriver situationen i tyskland och Europa på den tiden vilket förstås bidrar till stämningen och miljön.
Vilket berättarperspektiv är det?
Det är döden som berättar den här historien i och som vi nämnt tidigare gör han det med hjälp av Liesels egna ord, som blir i tredjepersonsperspektiv. Med dödens hjälp tillåts läsaren att gå utanför Liesels slutna värld och ibland få uppdateringar om vad som händer i andra världskriget och de hemskheter som händer i koncentrationslägren. Döden talar i jagperspektiv och säger själv att han inte är någon bra berättare, han avskyr stämning och avslöjar ofta viktiga händelser redan innan de hänt. Som läsare känns det till en början lite obekvämt att få berättelsen ”förstörd” på det sättet men så småningom triggas nyfikenheten och man fortsätter att läsa trots att man redan vet vad som ska hända.
Just dödens sätt att avslöja saker och händelser i förväg gör att den här boken känns väldigt unik.
Bokens teman/ Vad ville författaren säga med boken?
Det största och viktigaste temat i boken är ordens makt. Författaren vill visa att ord har makt, mer makt än vad man kanske vanligtvis tänker på. I och med att boken utspelar sig under andra världskriget är det ganska självklart att detta tema sätts i samband med nazismens uppgång under tjugo-, trettio- talet som i slutändan ledde fram till ett världskrig och ett av historiens värsta folkmord. Det kan till och med användas som en förklaringsmodell, tillsammans med många andra såklart, till hur det kunde bli som det blev.
I en scen i boken, när Max i sin fantasi/dröm boxas mot Hitler, eller führern som han oftast kallar honom, använder Hitler orden för att mana den åskådande folkmassan att anfalla Max och på så sätt vinna matchen även om Max egentligen är den fysiskt starkare. Detta är ett tydligt exempel på hur ordens makt används i boken. Men ordens makt behandlas också på ett mer abstrakt sätt. De talar i boken om hur Hitler planterar ord som sedan växer sig större och större och tillslut blir en hel skog. Boken handlar sedan om hur Liesel tillsammans med Max och andra, tar tillbaka orden från Hitler och nazisterna. Liesel inser att om Hitler kan använda orden för att sprida hat och rädsla så kan hon göra samma sak men istället sprida vänskap och kärlek.
Ett annat viktigt tema i boken är döden. Den spelar en ständigt närvarande roll i handlingen, inte minst eftersom berättaren är döden själv. I början av boken säger han: ”Lite fakta, ni kommer alla att dö”. Det är onekligen sant och det visar också tonen med vilken författaren i form av den mycket mänskliga och ganska sarkastiska döden behandlar temat. Att döden agerar berättare gör att själva dödsögonblicket känns avdramatiserat men inte på något sätt intet gjort. Det beskrivs inte som stressande och hemskt utan snarare vemodigt och vackert. Liesel kommer i kontakt med döden flera gånger. Först när hennes bror dör, sedan när de hittar den döende allierade piloten och till sist när bomberna faller över Himmel Straße. Genom boken får hon lära sig att hantera döden och vad det innebär så att hon tillslut, när hennes egen tid kommer kan möta den sittande, vilket berättaren påpekar, är en väldigt ovanlig egenskap.
Vad har böcker och litteratur för roll i handlingen och hur skildras de?
Böcker och litteratur och framför allt ord spelar en otroligt stor roll i handlingen. Som sagt träffar döden Liesel tre gånger. Den tredje gången hittar han en bok som hon skrivit. Liesel är då 14 år och den handlar om tiden hon spenderat på Himmel Straße de senaste fem åren. Döden behåller boken och det är sedan utifrån den han berättar sin historia om Liesel, flickan som han blev så fascinerad över första gången de sågs. Boken man läser är alltså i princip samma bok som den Liesel skriver i slutet, den har samma titel och samma uppdelning där varje del i sin tur representeras av en annan bok som var betydelsefull för Liesel vid just den tiden. De avspeglar också handlingen och hjälper Liesel att förstå någonting hon grubblar över.
Den första boken är dödgrävarens handbok som hon hittar på kyrkogården vid hennes brors begravning. Hon tar den ur snön och behåller den, fast hon inte kan läsa, som ett sista minne av hennes bror. I tron om att hon genom att läsa boken på något sätt kommer att kunna komma över hennes brors död tar hon sig sakta men säkert, med hjälp av hennes fosterfar Hans Huberman igenom boken. Hennes intresse för böcker och läsning är här med väckt även om hennes karriär som boktjuv börjar först lite senare.
Den andra boken tar hon ur elden vid ett av nazisternas bokbål. Boken heter Axelryckningen och handlar om en kringresande jude. Eftersom den inte framställer judar på något negativt sätt har den blivit förbjuden. Detta sker ungefär samtidigt som Liesel inser att hon själv inte sympatiserar med nazisterna. Till sin fosterfars förskräckelse säger hon vid ett tillfälle rakt ut att hon hatar führern, ett uttalande som skulle kunnat skada både henne och deras familj svårt. Hans Huberman, fast han egentligen är glad över hennes uttalande, får henne genast att lova att aldrig någonsin säga så igen. Man skulle kunna tänka att den förbjudna boken symboliserar hennes ställningstagande och istället för att rycka på axlarna åt allt ihop har hon bestämt sig för vad hon tycker.
Visslaren är den första bok som Liesel verkligen stjäl på riktigt. Hon tar den ur borgmästarens bibliotek som en hämnd för att han och hans fru Elsa inte längre vill betala Rosa Huberman för att ta hand om deras tvätt. Elsa erbjuder henne boken först som någon slags tröst men då vill hon inte ta emot den. Visslaren är också den boken som tappar i ån, då Ruby hämtar upp den. Det är vid den tidpunkten som hon för första gången erkänner för sig själv att hon faktiskt känner något för honom. Och det är Visslaren hon läser högt ur i skyddsrummet. När hon ger dem ord istället för rädsla.
Efter Visslaren kommer Överlutningsmannen. Det är inte så mycket en bok som en bunt hopbundna papper med en saga. Papperna kommer från Max exemplar av Mein Kampf som han rivit sönder och målat över. Max ger boken som en försenad julklapp till Liesel och det är början på deras vänskap. Liesel och Max är lika på många sätt vilket Liesel förstår mer och mer när hon läser boken. Hon förstår också att hur man behandlar människor kan göra stor skillnad.
Ordboken är den andra boken hon ”stjäl” från Elsas bibliotek. ”Stjäl” inom citationstecken eftersom Elsa har lagt den i fönstret så att Liesel kan ta den. Den innehåller ett brev där Elsa förklarar att hon ledsen över det som har hänt och att hon tänkte att Liesel kunde behöva den. Den här gången är Ruby med när hon stjäl den och det är första gången hon kallas boktjuv. En titel som hon sen själv använder på sig själv.
Även om Liesel och Elsa nu är vänner igen fortsätter Liesel att bryta sig in i hennes bibliotek, med Elsas outtalade godkännande skulle man kunna säga. Den här gången tar Liesel den gröna boken Drömbäraren bok med motiveringen att hon inte hade någon bok i den färgen. Hon gillar titeln också eftersom den handlar om drömmar, något som har spelat en stor del i hennes liv på sista tiden.
Ordskakaren är den andra boken hon får av Max. Han ger den dock inte till henne direkt utan hon får den av Rosa efter att han har gett sig iväg. Ordskakaren är lång bok, fylld med Max tankar, sagor, berättelser och bilder. De flesta handlar om nazityskland och ordens makt.
När Max ger sig iväg blir Liesel arg och ledsen. Hon tar ut sin ilska på en av Irmas böcker men ber sedan om ursäkt i ett brev. Irma läser brevet och blir imponerad av Liesels skrivarförmåga. Hon uppmuntrar Liesel att börja skriva, ett råd som Liesel sedan följer. Hon börjar skriva på en egen bok som handlar om hennes liv på Himmel Straße som hon ger namnet Boktjuven. Det är för att hon sitter i källaren och skriver på boken som hon överlever bombningen av Himmel Straße. Orden som i början förstörde hennes liv är alltså det som räddar henne i slutet.
Postmodernistiska drag
Vi såg några typiska drag av postmodernism och metafiktion i Boktjuven. Redan från första början hänvisas läsaren till i andra person av Döden, berättaren. Man får på så sätt läsa Liesels livsöden som en slags berättelse inom boken, och hålls därför konstant medveten om att det är en bok, men att det har ”hänt på riktigt”. När man närmar sig slutet förstår man att boken som Döden läser heter Boktjuven, och är skriven av Liesel. Liesels bok har också samma upplägg som den faktiska boken, vilket är väldigt typiskt metafiktionellt att knyta ihop boken man läser med boken det handlar om. Också att så mycket förblir osagt men ändå kan läsas mellan raderna. Det gör också boken mer till en verklighetsskildring eftersom ofta det viktigaste lämnas osagt. Zusack försöker på så sätt dra fram det mänskliga, att det inte handlar om ondska och godhet utan bara om människor som kämpar för syften de kanske inte riktigt är medvetna om eller följer. Döden blandar ofta in sina känslor när han återberättar bokens innehåll, men lyckas ändå hålla värderingar borta. Det finns inga onda tyskar eller modiga amerikaner. Det kändes också väldigt metafiktivt när böckerna Liesel läste kopplades med handlingen så mycket som de gjordes. Ett sista, mer postmodernistiskt drag är hur olika genrer av litteratur blandas. Själva berättelsen verkar vara en ungdomsroman om hur en flicka växer upp under krigstiden, men samtidigt utspelar sig en krönika över andra världskriget i bakgrunden. Koppla det med böckerna Liesel läser och hänvisar till blir det en salig blandning av sagor, deckare och faktalitteratur. Och dödens fysiska närvaro gör så att Boktjuven drar in en bit fantasy på ett hörn.
Vad har orden för betydelse i boken?
Som tidigare nämnt är det egentligen orden som är viktiga och inte själva böckerna. Orden är ett vapen som kontrollerar människorna i Tyskland. Liesel och Max ger därför sig själva uppdraget att stjäla tillbaka orden från Hitler, som använt dem till ett dåligt syfte.
Finns det några litterära allegorier? Vilka?
Precis som vi pratar om under litteraturens betydelse i handlingen är boken mer eller mindre uppbyggd på allegorier. Alla böckerna verkar vara metaforer av Liesels känslor och tankar, eller över det tyska samhället.
